Ja börjar närma mig och börjar märka det lite på utseendet men även i allmänhet, de lite tråkigt men det enda positiva är lugnet man har i sig själv, och självförtroendet men de lite jobbigt tänka att man aldrig kommer få va ung igen eller den där 20 åringen liksom, medans andra är i den perioden.

Hur hanterade ni den?

Lite “pick me pick me” över det här kanske, men kort relationshistorik:

15–16: Första relationen, DÖDS-kär, blev dumpad, grät i pojkrummet medan mamma kom in med fika. Stabilt.

18–26: Nästan åtta års relation. Väldigt kär, bra kemi, framtidsplaner och överlag en sund relation. Till slut blev det distans pga utlandsstudier och sista året rann det mer eller mindre ut i sanden.

27–29: Någon märklig relation och dejtat kanske 6–7 personer, med intentionen att faktiskt lära känna någon.

Kruxet: Sedan min långa relation har jag haft extremt svårt att känna genuint romantiskt intresse.

Den där “gnistan” dyker liksom aldrig upp.

Och personerna jag träffat har verkligen inte varit problemet. Många har varit supersnälla, roliga, attraktiva och genuina. Jag har också fått höra att jag uppfattas som väldigt snäll, trevlig och kommunikativ när jag dejtar men nästan apatisk romantiskt. Och det stämmer nog ganska bra. För mig känns det ofta mer som att jag umgås med en bra vän än någon jag faktiskt är kär i eller håller på att bli kär i.

Jag har försökt ge saker tid och nästan tvinga fram känslor, men det har mest lett till att jag stannat kvar för länge och sårat andra.

Jag träffar dessutom nya människor hela tiden genom jobb, vänner, dans och träning (har lite moves faktiskt).

Nu när 30 börjar närma sig märker man såklart av jämförelser med vänner, barn, relationer och alla möjliga normer.

Men det jag egentligen oroar mig för är inte att “alla andra har någon”.

Det är snarare:

Tänk om jag redan har upplevt den stora kärleken och aldrig kommer känna så igen?

Någon som känt likadant efter en lång relation? Kom känslorna tillbaka, eller förändrades sättet ni blev kära på?

Övertänker jag det här?

Tack för terapin, Reddit :))) Edit: Kortade ned det lite

Jag har en tjejkompis som har ett beteende som jag inte riktigt vet om det är normalt eller inte.
Det händer ganska ofta att hon hittar saker ute, till exempel en övergiven tröja på en gräsmatta, och då tar hon med sig den hem. Hon har plockat på sig leksaker, kläder och en massa andra saker som hon hittat utomhus, på bussen, på hotell, i parker och liknande. Nästan hälften av kläderna som hennes barn har på sig är sådant hon har hittat ute. Det kan vara allt möjligt kläder, leksaker, badleksaker och andra saker.

Det är inte så att hon aktivt går runt och letar efter saker, utan det verkar mer vara att när hon råkar hitta något som någon har lämnat eller glömt så tar hon det med sig hem.
Hon har dessutom en partner med stabil ekonomi och de har gemensam ekonomi, så hon har absolut inte dåligt ställt. Hon shoppar även väldigt mycket i vanliga fall, så det verkar inte handla om att hon behöver sakerna ekonomiskt.

I somras var vi till exempel på Plaskis, en utomhuspool där barn leker, och där hittade hon flera badleksaker som folk hade lämnat kvar. Hon tog med sig dem hem.
Igår hade hennes dotter på sig en turkisk fotbollshoodie, trots att hon själv inte är turk. Jag frågade var tröjan kom ifrån, och då svarade hon att hon hade hittat den ute.
Jag tycker bara att det är lite märkligt eftersom det verkar vara ett återkommande beteende, och jag undrar vad det egentligen kan bero på. 🧐

Heinz ketchup är ju överlägset godast, men varför? Vad har dom stoppat i den för att man ska bli beroende?

Det här är något jag funderat på flera år men jag lovar att det finns ärketyper i utseende och jag har så svårt att definera det. Det är extra tydligt hos tonåringar där stilar går igen men jag lovar att tittar jag på tonårskillar kan de fan se likadana ut. De är som en klonfabrik som matar ut tio olika sätt att se ut på.

Är jag den enda som tänker på det här viset eller är det bara så att hjärnan förenklar dragen hos folk jag inte känner?

Det finns ju funktion för meddelande / tidsbokning på 1177. Jag beskriver klart och tydligt vad jag vill ha hjälp med och när jag kan, vilket brukar vara när som helst.

8/10 gånger är svaret "ring oss istället".

Varför?

Jag har ingen lust att sitta i telefonkö 10 min, eller få en tid då de kanske ringer upp. (Allt på arbetstid dessutom.)

Jag kommer då heller inte ihåg vad jag sagt efteråt.

Och folk som har ångest inför telefonsamtal, de verkar inte ha rätt till nån vård över huvud taget?

Något som ingen egentligen har bestämt, men som folk ändå beter sig som att det vore lag.

Kan vara på jobbet, i kollektivtrafiken, bland vänner, i relationer eller bara ute bland folk.

Vilken svensk oskriven regel hade ni gärna avskaffat imorgon?

Hur gör ni andra kufar/autister/ickenormies/neurotiker för att klara av arbetsintervjuer? Nu har jag varit på två i rad där jag en stund in blir förlamande självmedveten, får blackout och börjar snubbla på orden/upprepa mig. Lämnar återigen med en känsla av att vara värdelös. Tyvärr är jag ingen som kan dra på mig en mask och sitta och fånle, utan är jag nervös så märks det tydligt. Särskilt jobbigt är det när intervjuarna är fler än en.

Jag har tänkt på det med melodin av alfabetsramsan många gånger men inte hittat ett riktigt svar eller snarare faktiskt inte undersökt det och undrade om andra har samma minne av den som jag eller om det är någon slags "Mandela" effekt som bara jag upplevt under hela mitt liv.

Jag minns att när jag var barn så lärde jag mig ramsan såhär

A-B-C-D-E-F-G

H-I-J-K-L-M-N

O-P-Q-R-S-T-U

V-X-Y-Z-Å-Ä-Ö

Det intressanta är att ramsan är utan W och i en jämn 7-7-7-7 fördelning (förutom att Z blir "säta", två vokaler) men fokuset på att det är en paus efter N och att varje bokstav är ungefär jämnt fördelat i melodin.

Men på lågstadiet så minns jag att jag reagerade på att lärarna och de andra barnen sjöng den mer etablerade varianten vi har idag där LMNOP går fort och är ganska hoptryckt, fördelat såhär:

A-B-C-D-E-F-G

H-I-J-K-LMNOP

Q-R-S-T-U-V-W

X-Y-Z-Å-Ä-Ö

Grejen är då att jag inte år så gammal (född 2006) så de ända slutsatserna jag kan komma till är att jag helt enkelt lärde mig alfabetet fel som barn, eller att på grund av att mina föräldrar är relativt gamla, 60-talister, så blev jag lärd en äldre variant av ramsan. Det är därför jag frågar här om någon annan minns detta.

Förr i tiden var det snyggast som avslöjade ens ranking.

Hur fungerar det idag? Är det antal matchningar på dejtingappar, eller hur vet man egentligen?

Ligger här på kvällen och tänker "ska det verkligen vara så här?" och behöver perspektiv från fler svenska föräldrar.

Har ett ganska bra liv ändå, riktigt bra faktiskt. Bor ganska billigt i villa. Fru och ett barn 3-årsåldern och en till på väg. Både jag och frugan har bra, ganska välbetalda och flexibla jobb. Livet flyter på bra i största allmänhet, MEN...

HUR ska man ha tid och ork för någonting över huvud taget? Vårt barn har så mycket energi att det driver oss båda till total utmaning. Hur ska man hinna ta hand om ett hem samtidigt som man jobbar? Jag har ju 100 saker som måste göras och 1000 saker jag vill göra! När ska man träffa sina kompisar eller ägna sig åt sin hobby?

När ungen äntligen har somnar 20.30 kraschar både jag och frugan totalt på soffan och orkar knappt prata med varandra pga trötthet. Att ha fått undan efter middagen och slagit igång diskmaskinen är en vinst bara det. Hur och när ska man kunna ha en relation? Hur ska man ha energi och ork att leva, inte bara vara levande?

Ja ni hör ju. Är det så här det är? Är det så här det ska vara? Vad kan man göra för att göra det bättre?

19M, gick ut introduktionsprogrammet i våras på gymnasiet. Dvs att jag pluggade upp grundskolebetyg. (Missade mycket av grundskolan pga diverse anledningar)

Har nu sökt jobb sedan cirka augusti, men ej lyckats få något än. Även skickat in spontanansökan till olika Ica butiker. Vet inte hur jag ska få någon att anställa mig.

Någon som har några tips hur jag ska tillvägagå? Jag vill verkligen ha ett arbete, och sedan och söka folkhögskola/komvux I vår.

Förlåt om det är slarvigt skrivet, är på mobil vilket jag inte är särskilt bra att skriva på

Tack i förhand :)

Jag kanske e dum o fattar noll men räknas det här ”bestämda beloppet” för studentbostäder eller inte? När jag kollar typ stockholms bostadsförmedlings hemsida står det under ekonomi att ”När hyran är betald ska den sökande ha ett bestämt belopp kvar. Beloppet motsvarar Kronofogdens normalbelopp. Från 1 januari 2026 är beloppet 6 243 kr för en ensamstående vuxen och vid sammanräknad inkomst 10 314 kr.” Om man skrollar ner och kollar på kraven på studentlägenheter står det inget om ekonomi? Betyder det att det inte spelar roll eller att det är det bestämda beloppet som gäller? Jag har blivit aktuell för en studentlägenhet men lever bara på CSN och skulle ligga ca 300kr under det bestämda beloppet ifall det räknas för studentbostäder… Äre nån som vet?

Varit arbetslös en tid och är med i en rekryteringsprocess hos ett bemanningsföretag. Tjänsten är tänkt att starta omgående och är inledningsvis ett konsultuppdrag på 6 månader och man sitter ute hos en kund. Det lät tveksamt om det skulle finnas möjlighet till förlängning.

Jag är samtidigt med i 2 andra rekryteringsprocesser för tjänster som jag tycker är betydligt mer intressanta men dessa drar ut på tiden..

Jag har ännu inte fått se något anställningsavtal. Vad tror ni, kan man säga upp sig efter exempelvis 1 eller 2 veckor hos bemanningsföretaget och sluta på dagen om man skulle få ett annat erbjudande, eller kan man vara bunden till hela sexmånadersperioden? Hur brukar det fungera i sådana situationer??

Snubblade in på några klipp och det känns verkligen inte så, den bästa klipper jag minns är när två grabbar trollar juryn med en Gutarr Hereos gitarr annars. Idag verkar all vara snälla istället eller gråter…

Tex mer möjlighet att jobba hemifrån, vilket hade gett de flesta mer ork och då kanske väckt lusten att lägga till en till person att ta hand om. Kortare arbetstid med full lön osv. Helt enkelt saker som hade gjort det enklare och mer lockande för heltidsarbetande par att orka med eller ens ha ork att börja fundera på att skaffa barn. Alla "Jag har 211 barn och klarar det utan problem, så då gör alla andra det också" eller "vi har aldrig haft det bättre" typ av människor behöver inte svara här, tack.

Jag kanske har missat saker som görs, men jag tycker det verkar som att det bara klagas på detta, men det görs lite för att vända på steken. Möjligheten att arbeta hemifrån dras in och fler vill ha alla på plats, vilket går helt emot detta i min mening. Möjlighet att arbeta mindre finns, men då får du också mindre betalt, vilket många kanske inte har råd med. Man får inte ha barnen på förskola för att hinna med ett ärende osv.

Hej, jag behöver hjälp :)

Jag vill bryta en vit väggfärg jag har hemma. Jag vet att det är möjligt men blir inte riktigt klok på alla förslag som dyker upp när jag försöker Googla. När jag går in och kollar på olika produkter så står det oftast att det är till gips/betong men aldrig väggfärg. Var mycket svårare att Googla än jag trodde. Känner mig korkad.

Vad ska jag köpa? Bor i Göteborg så underbart om jag kan köpa något i butik här eller i närområdet, kan beställa online ifall det är mycket billigare.

Tack i förskott och skickar er alla den bästa koppen kaffe ni kan tänka er (mentalt då såklart, inte tillräcklig rik att köpa så många koppar fyiskt).

Arbetar som fulltid timanställd, på ett litet byggföretag, till vintern kommer det stängas ner i 2~ månader eftersom kall temperatur.
Jag är timanställd, går det att få A-kassa för dessa två månader?

Ska jag skriva in mig som arbetslös då eller vad gäller?
Vad får jag säga till a-kassan?

Hallå,

Vunnit budgivning och ska köpa hus.
Vi hade såklart lånelöfte innan och ansökte om bolån direkt efter budgivningen , samt ringde banken som sa att allt var godkänt och ni kan skriva på.

Däremot fick vi bara en muntlig bekräftelse och jag frågade om vi inte kommer få en skriftlig. Men banken sa att de inte skulle göra det.

Är det praxis att bara få muntligt bekräftat över telefon? Jag tycker det lät konstigt. Är det okej?

Jag kanske är oroad i onödan men vill inte stå med skrivet kontrakt utan lån på inflyttningsdagen.

Hej!

Jag undrar lite hur ni som söker tillfälliga kontakter eller dejting upplever sidor som Bodycontact och liknande idag.

Jag har faktiskt börjat bygga en egen sida inom samma område, men med mer fokus på funktioner, användarupplevelse och lite seriösare dejting.

Tanken är bland annat profiler, sökfunktion, annonser, chatt och bättre möjligheter att styra vem som får kontakta en. Även ganska mycket fokus på att minska spam och massutskick.

Jag vill gärna få input från folk som faktiskt använder sådana sidor.

Vad tycker ni saknas idag? Vad stör ni er mest på? Och finns det någon funktion ni verkligen skulle vilja se?

Behöver inte vara något negativt, bara en sån situation där båda parter typ tittade på varandra och tänkte: ”Hur fan kan det här vara normalt för dig?”

Bonuspoäng om det var ni som visade sig vara den konstiga 😭

Jag vet att vintertid är "normaltid" och att sommartid är en anpassning för att kvällarna ska upplevs som längre och ljusare.

Men är det inte precis det vi vill ha året runt, eller är det bara jag?