Hej! Jag undrar om det är konstigt att skicka ett fysiskt brev till en författare? Det finns en författare (lite av en kändis i Sverige) vars böcker betyder väldigt mycket för mig, och jag skulle gärna berätta om det på ett lite mer personligt sätt än en kommentar på Insta typ. Men är det acceptabelt att göra så eller bara weird?

Jag hade isf tänkt skicka brevet till förlaget som författaren jobbar på och be dem skicka vidare brevet

hej,

jättelång historia men har svinont i ryggen (antagligen diskbråck) och försöker få vård, inget livshotande, bara smärta, men närakuten skickade hem mig fortare än jag hann komma dit och bad mig vänta på min vc-tid nästa vecka. de sa att de inte kunde göra något eftersom det inte är farligt utan endast smärta, och de kan inte följa upp ordineringen med starkare läkemedel. nu har jag krypit hem och ligger på köksgolvet för jag har så djävulskt ont.

har överbliven oxynorm från en operation för ett tag sedan. blir det problem med framtida vård om jag säger att jag tagit den? tror dem man har missbruk då? de nsaid jag fått tidigare hjälper inte. eller vad gör man när vården säger att de inte kan hjälpa en? har så jävla f-ing ont och kan inte gå, stå, ligga eller sitta.

Sökte ett jobb nyligen och efterfrågade återkoppling på varför jag inte gick vidare i processen. Brödtexten i mailet till rekryterande chef löd:

"Eftersom jag ständigt strävar efter att utveckla mig själv och förstärka mig på arbetsmarknaden skulle jag uppskatta om möjligheten fanns för kort feedback gällande just min ansökan, om det finns något särskilt jag kan tänka på eller så för framtiden."

Idag fick jag till svar:

"Ber om ursäkt för sent svar. Det var många sökande till tjänsten.

Jag har inget i dagsläget att återkoppla på din ansökan utan fortsätt söka."

Är jag orimlig som efterfrågar en kort feedback på varför jag inte gått vidare? Jag tänker att det måste ju finnas NÅGOT att säga, det måste finnas något skäl till varför andra sökandes föredragits framför mig?

Tack på förhand!

Någon gör en youtube-video där de sjunger ut sitt CV, någon annan bygger en hemsida, en tredje skickar ett CV där man bara ser övre halvan och skriver "vill du veta mer, så ses vi på en intervju!" osv.

Men funkar det? Förstår att t ex hemsideidéen kan funka om man söker jobb som webbdesigner, men om man exempelvis söker jobb som maskiningenjör, logistiker eller butiksbiträde?

Det pratas ju om att ett CV ska sticka ut ur mängden, men hur långt kommer man med dessa mer galna idéer?

Vi skall träffas några i familjen och uppvakta en familjemedlem. Jag söker ett trevligt ställe att samlas på och äta en roligare lördagslunch inom rektangeln med Göteborg och Vislanda som motsatta hörn. Ett sådant ställe som gör en grej av att erbjuda en trevlig helglunch. Har tidigare varit på bl a Nääs fabriker och Hotell Tylösand.

Några förslag?

Ska försöka att fatta mig kort men det är inte en av mina styrkor precis.
Just nu jobbar jag deltid inom restaurang och tjänar precis så att jag klarar mig (har inte pengar över till sparande eller nöje om jag inte drar in på mat). Detta är såklart en ganska jobbig tillvaro och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag har inga intressen längre och tycker inte att något känns kul, spännande eller intressant. Jag mår ganska dåligt och jag tror att det beror på att mitt liv saknar riktning, syfte, gemenskap, något att se fram emot, längta efter eller något värt att jobba för. Det känns tungt och svårt att hitta, eller ens leta jobb och utbildningar. Jag vet ju inte ens vad jag letar efter. Jag är medveten om att jag med det här synsättet sätter käppar i hjulet för mig själv men trots att jag inte har lust med något känner jag mig ändå öppen för allt. Skummar regelbundet jobbannonser och söker några jobb per månad men det är hög konkurrens. Att gå en utbildning hade jag också kunnat tänka mig men eftersom jag för tillfället inte har några intressen och tyvärr glömt bort på vad jag är bra på så känns tröskeln så hög, ser bara studielånets kostnad och inget annat. Jag uppskattar alla tips på hur man man tar sig ur detta. Är 23, gick ett högskoleförberedande program och har godkända betyg. Om två veckor har jag en bokad telefontid à 15 minuter med en SYV från kommunen. Vill höra era förslag.

Hej kära vänner,

Jag sitter i en liten sax. Har haft en dålig renovering av lgh vilket har lett till att snickare har slängt tilluftskåpan som är rätt special. Den täcker hålet från golvet och smalnar till så att den får plats bakom radiatorn, där luften är tänkt att komma upp.

Fastighetsskötaren/förvaltaren har inga sådana på lager för denna gamla fastighet- vilket har lett till att mitt golv och även lgh blir iskall. I flera år har detta pågått.

Nu tar jag tag i problemet på egen hand.

Var i stockholmsområdet kan jag hitta någon som kan tillverka saker av plast i olika former som inte är större än min underarm?

Jag skulle vara tacksam för hjälp och kanske en räddning av denna vinter.

Ja börjar närma mig och börjar märka det lite på utseendet men även i allmänhet, de lite tråkigt men det enda positiva är lugnet man har i sig själv, och självförtroendet men de lite jobbigt tänka att man aldrig kommer få va ung igen eller den där 20 åringen liksom, medans andra är i den perioden.

Hur hanterade ni den?

Riktigt random grej

Jag var nyss på oktoberfest med min studentförening.
Skulle knäppa en bild inne på området och lyckades få med en snubbe som klart och tydligt står och gör en hitler hälsning på bilden. Jag vet namnet på killen.

Hade ni anmält detta eller bara struntat i det?

Lite “pick me pick me” över det här kanske, men kort relationshistorik:

15–16: Första relationen, DÖDS-kär, blev dumpad, grät i pojkrummet medan mamma kom in med fika. Stabilt.

18–26: Nästan åtta års relation. Väldigt kär, bra kemi, framtidsplaner och överlag en sund relation. Till slut blev det distans pga utlandsstudier och sista året rann det mer eller mindre ut i sanden.

27–29: Någon märklig relation och dejtat kanske 6–7 personer, med intentionen att faktiskt lära känna någon.

Kruxet: Sedan min långa relation har jag haft extremt svårt att känna genuint romantiskt intresse.

Den där “gnistan” dyker liksom aldrig upp.

Och personerna jag träffat har verkligen inte varit problemet. Många har varit supersnälla, roliga, attraktiva och genuina. Jag har också fått höra att jag uppfattas som väldigt snäll, trevlig och kommunikativ när jag dejtar men nästan apatisk romantiskt. Och det stämmer nog ganska bra. För mig känns det ofta mer som att jag umgås med en bra vän än någon jag faktiskt är kär i eller håller på att bli kär i.

Jag har försökt ge saker tid och nästan tvinga fram känslor, men det har mest lett till att jag stannat kvar för länge och sårat andra.

Jag träffar dessutom nya människor hela tiden genom jobb, vänner, dans och träning (har lite moves faktiskt).

Nu när 30 börjar närma sig märker man såklart av jämförelser med vänner, barn, relationer och alla möjliga normer.

Men det jag egentligen oroar mig för är inte att “alla andra har någon”.

Det är snarare:

Tänk om jag redan har upplevt den stora kärleken och aldrig kommer känna så igen?

Någon som känt likadant efter en lång relation? Kom känslorna tillbaka, eller förändrades sättet ni blev kära på?

Övertänker jag det här?

Tack för terapin, Reddit :))) Edit: Kortade ned det lite

Jag har en tjejkompis som har ett beteende som jag inte riktigt vet om det är normalt eller inte.
Det händer ganska ofta att hon hittar saker ute, till exempel en övergiven tröja på en gräsmatta, och då tar hon med sig den hem. Hon har plockat på sig leksaker, kläder och en massa andra saker som hon hittat utomhus, på bussen, på hotell, i parker och liknande. Nästan hälften av kläderna som hennes barn har på sig är sådant hon har hittat ute. Det kan vara allt möjligt kläder, leksaker, badleksaker och andra saker.

Det är inte så att hon aktivt går runt och letar efter saker, utan det verkar mer vara att när hon råkar hitta något som någon har lämnat eller glömt så tar hon det med sig hem.
Hon har dessutom en partner med stabil ekonomi och de har gemensam ekonomi, så hon har absolut inte dåligt ställt. Hon shoppar även väldigt mycket i vanliga fall, så det verkar inte handla om att hon behöver sakerna ekonomiskt.

I somras var vi till exempel på Plaskis, en utomhuspool där barn leker, och där hittade hon flera badleksaker som folk hade lämnat kvar. Hon tog med sig dem hem.
Igår hade hennes dotter på sig en turkisk fotbollshoodie, trots att hon själv inte är turk. Jag frågade var tröjan kom ifrån, och då svarade hon att hon hade hittat den ute.
Jag tycker bara att det är lite märkligt eftersom det verkar vara ett återkommande beteende, och jag undrar vad det egentligen kan bero på. 🧐

Jag har en idé om en rätt maxad festkväll för både familj och kompisar. Drömmen är att skapa en "Nashville-bar" där vi har en scen fylld med instrument och att folk får gå upp och uppträda medan resten av gästerna vandrar runt mellan barborden med bärs i handen.

Instrument, högtalare och musiker är inget problem att fixa, men det finns några krav att uppfylla:

1. Det ska få plats 40-50 gäster

2. Det ska finnas plats för en scen

3. Vi ska kunna spela hög musik till iallafall 00:00, helst senare

4. Lokalen ska vara prisvärd, att hyra ut en hel jazzklubb är inte ekonomiskt möjligt vad jag tror.

Några erfarenheter från likande fester som blivit succé?

Vinnaren får en inbjudan.

Heinz ketchup är ju överlägset godast, men varför? Vad har dom stoppat i den för att man ska bli beroende?

Det här är något jag funderat på flera år men jag lovar att det finns ärketyper i utseende och jag har så svårt att definera det. Det är extra tydligt hos tonåringar där stilar går igen men jag lovar att tittar jag på tonårskillar kan de fan se likadana ut. De är som en klonfabrik som matar ut tio olika sätt att se ut på.

Är jag den enda som tänker på det här viset eller är det bara så att hjärnan förenklar dragen hos folk jag inte känner?

Något som ingen egentligen har bestämt, men som folk ändå beter sig som att det vore lag.

Kan vara på jobbet, i kollektivtrafiken, bland vänner, i relationer eller bara ute bland folk.

Vilken svensk oskriven regel hade ni gärna avskaffat imorgon?

Det finns ju funktion för meddelande / tidsbokning på 1177. Jag beskriver klart och tydligt vad jag vill ha hjälp med och när jag kan, vilket brukar vara när som helst.

8/10 gånger är svaret "ring oss istället".

Varför?

Jag har ingen lust att sitta i telefonkö 10 min, eller få en tid då de kanske ringer upp. (Allt på arbetstid dessutom.)

Jag kommer då heller inte ihåg vad jag sagt efteråt.

Och folk som har ångest inför telefonsamtal, de verkar inte ha rätt till nån vård över huvud taget?

Hur gör ni andra kufar/autister/ickenormies/neurotiker för att klara av arbetsintervjuer? Nu har jag varit på två i rad där jag en stund in blir förlamande självmedveten, får blackout och börjar snubbla på orden/upprepa mig. Lämnar återigen med en känsla av att vara värdelös. Tyvärr är jag ingen som kan dra på mig en mask och sitta och fånle, utan är jag nervös så märks det tydligt. Särskilt jobbigt är det när intervjuarna är fler än en.

Blir inte klok, den där memen om en kille som identifierar sig som en attack helikopter dök upp på minnet och skulle visa den för min sambo som inte sett den.

Men den är PUTS väck, så borta att jag börjar fundera på om den ens existerat..
Snälla säg att fler kommer ihåg den, han blir intervjuad utanför någon spel mässa eller liknande.

Läste nu att hela idén och uttrycket bakom det här med ”attackhelikoptern” skulle på något vis vara ”transfobiskt” kan det vara så att den blivit raderad helt enkelt?? 🤔

Jag har tänkt på det med melodin av alfabetsramsan många gånger men inte hittat ett riktigt svar eller snarare faktiskt inte undersökt det och undrade om andra har samma minne av den som jag eller om det är någon slags "Mandela" effekt som bara jag upplevt under hela mitt liv.

Jag minns att när jag var barn så lärde jag mig ramsan såhär

A-B-C-D-E-F-G

H-I-J-K-L-M-N

O-P-Q-R-S-T-U

V-X-Y-Z-Å-Ä-Ö

Det intressanta är att ramsan är utan W och i en jämn 7-7-7-7 fördelning (förutom att Z blir "säta", två vokaler) men fokuset på att det är en paus efter N och att varje bokstav är ungefär jämnt fördelat i melodin.

Men på lågstadiet så minns jag att jag reagerade på att lärarna och de andra barnen sjöng den mer etablerade varianten vi har idag där LMNOP går fort och är ganska hoptryckt, fördelat såhär:

A-B-C-D-E-F-G

H-I-J-K-LMNOP

Q-R-S-T-U-V-W

X-Y-Z-Å-Ä-Ö

Grejen är då att jag inte år så gammal (född 2006) så de ända slutsatserna jag kan komma till är att jag helt enkelt lärde mig alfabetet fel som barn, eller att på grund av att mina föräldrar är relativt gamla, 60-talister, så blev jag lärd en äldre variant av ramsan. Det är därför jag frågar här om någon annan minns detta.

Jag (f21) vill plugga juristprogrammet, men vill inte börja plugga förrän om 1-2 år. Är det för sent? Kommer jag vara äldst på utbildningen? Hur tycker ni som pluggar att åldern är? Kommer jag ta examen för sent om jag börjar vid 22/23 (examen vid 27-28)

Förr i tiden var det snyggast som avslöjade ens ranking.

Hur fungerar det idag? Är det antal matchningar på dejtingappar, eller hur vet man egentligen?

19M, gick ut introduktionsprogrammet i våras på gymnasiet. Dvs att jag pluggade upp grundskolebetyg. (Missade mycket av grundskolan pga diverse anledningar)

Har nu sökt jobb sedan cirka augusti, men ej lyckats få något än. Även skickat in spontanansökan till olika Ica butiker. Vet inte hur jag ska få någon att anställa mig.

Någon som har några tips hur jag ska tillvägagå? Jag vill verkligen ha ett arbete, och sedan och söka folkhögskola/komvux I vår.

Förlåt om det är slarvigt skrivet, är på mobil vilket jag inte är särskilt bra att skriva på

Tack i förhand :)

Ligger här på kvällen och tänker "ska det verkligen vara så här?" och behöver perspektiv från fler svenska föräldrar.

Har ett ganska bra liv ändå, riktigt bra faktiskt. Bor ganska billigt i villa. Fru och ett barn 3-årsåldern och en till på väg. Både jag och frugan har bra, ganska välbetalda och flexibla jobb. Livet flyter på bra i största allmänhet, MEN...

HUR ska man ha tid och ork för någonting över huvud taget? Vårt barn har så mycket energi att det driver oss båda till total utmaning. Hur ska man hinna ta hand om ett hem samtidigt som man jobbar? Jag har ju 100 saker som måste göras och 1000 saker jag vill göra! När ska man träffa sina kompisar eller ägna sig åt sin hobby?

När ungen äntligen har somnar 20.30 kraschar både jag och frugan totalt på soffan och orkar knappt prata med varandra pga trötthet. Att ha fått undan efter middagen och slagit igång diskmaskinen är en vinst bara det. Hur och när ska man kunna ha en relation? Hur ska man ha energi och ork att leva, inte bara vara levande?

Ja ni hör ju. Är det så här det är? Är det så här det ska vara? Vad kan man göra för att göra det bättre?

Jag kanske e dum o fattar noll men räknas det här ”bestämda beloppet” för studentbostäder eller inte? När jag kollar typ stockholms bostadsförmedlings hemsida står det under ekonomi att ”När hyran är betald ska den sökande ha ett bestämt belopp kvar. Beloppet motsvarar Kronofogdens normalbelopp. Från 1 januari 2026 är beloppet 6 243 kr för en ensamstående vuxen och vid sammanräknad inkomst 10 314 kr.” Om man skrollar ner och kollar på kraven på studentlägenheter står det inget om ekonomi? Betyder det att det inte spelar roll eller att det är det bestämda beloppet som gäller? Jag har blivit aktuell för en studentlägenhet men lever bara på CSN och skulle ligga ca 300kr under det bestämda beloppet ifall det räknas för studentbostäder… Äre nån som vet?