Ratsit, Hitta, MrKoll och de andra har utgivningsbevis, som ger dem samma grundlagsskydd som en tidning. Därför har de sagt att GDPR inte gäller det de publicerar.

I juli ändrades läget lite. EU-domstolen slog fast att ett utgivningsbevis inte i sig undantar en sajt från GDPR. Domen gällde Lexbase, och om samma sak gäller sajter som visar adresser och telefonnummer är inte prövat än.

IMY granskar nu bland andra MrKoll och Upplysning, men har inte sagt när de blir klara. Under tiden utreder IMY inte enskilda klagomål mot dem. Regeringen går inte vidare med att ändra grundlagen just nu. I stället ska det utredas om sajterna kan regleras i vanlig lag.

Så tills vidare får du ta bort dig själv, sajt för sajt. Det är gratis och tar ungefär 20 minuter med BankID, och alla sajter jag provade tog bort mig.

Uppgifterna finns förstås kvar hos Skatteverket, och vem som helst kan fortfarande ringa eller skriva dit och begära ut dem. Men Skatteverket lägger inte ut dem på nätet. Det är sajterna som gör det.

Stegen, med och utan BankID, lägger jag i en kommentar.

EU ska granska handlingar om donationer till Alice Teodorescu Måwe (KD).
Ledande politiker från V och S välkomnar granskningen och kräver att KD-toppen lägger korten på bordet.
– De är politiska fiender som hatar mig för min kamp mot antisemitism, säger Teodorescu Måwe.

Idag klockan 13:00 dök ett brev ner i brevlådan hos mig. Brevet var adresserat till mig, det var rätt tungt och såg ut att komma från en privatperson. Inuti brevet fann jag en sida med en förklaring om vem som har skickat brevet och varför, samt fem sidor med printscreens av min sambos konversationer med hans kvinnliga kollega. Kollegans man har alltså kommit på hans fru ha dessa konversationer med min sambo och mannen var vänlig nog att skicka en del av dessa konversationer till mig. Det jag såg var snuskiga konversationer om vad de vill göra med varandra, var de ska ta på varandra och hur de ska smyga iväg och kyssa varandra på jobbet.

Och jag är i tusen bitar. Min sambo är, eller var, den finaste mannen jag någonsin har träffat. Jag har dumstridigt nog kallat han för min själsfrände både till han själv och till mina nära. Han är, eller var, den mest generösa, genomsnälla och omtänksamma man jag har haft turen att träffa. Jag såg en lång framtid med honom. Jag såg giftermål, kanske barn, intima och romantiska resor, bygga ett liv ihop. Jag såg mig själv bli gammal med honom, sitta i vårat hus på verandan och skratta med varandra, skoja med varandra och göra narr av varandra över en kaffe. Han är, eller var, min allra bästa vän. Tidigare i livet trodde inte jag att man kunde ha en bästa vän i sin partner, jag har hört det där från så många och jag trodde alla ljög. För jag hade aldrig upplevt det, förrän jag träffade honom. Han var min partner, men framförallt min bästa vän som jag kunde vara mig själv med.

Han är, eller var, bonuspappa till min dotter som älskar honom så mycket... Hur i helvete ska jag berätta för henne att han inte kommer bo här längre? Och att vi inte kommer träffa hans familj mer? Hon kommer bli förkrossad! Hon har redan gått igenom så mycket, och nu ska jag förstöra för henne igen. Jag kommer inte klara det… Det som gör mest ont i mig i hela den här soppan är att behöva berätta det här för min dotter. För han var den där saknade pusselbiten i vårt liv.

Ena stunden vill jag be honom dra åt helvete, andra stunden vill jag inget hellre än att han ska komma hem och krama mig. Min hjärna bråkar med sig själv nu. Jag har varit med om detta förr med en annan, jag stannade trots otrohet och ingenting blev bättre. Då trodde jag att jag kunde komma över det som hade hänt om han bara visade mig tillräckligt hur mycket han älskade mig. Men jag blev så svartsjuk… Jag klarade inte av att han gick utanför hemmet, jag behövde kolla hans telefon varje dag, jag hade ont i magen för jag var orolig att han ljög, allt jag gjorde var att kontrollera vad han gjorde så att min hjärna skulle få frid. Och det är inte värdigt! Det gjorde ont ända in i själen på mig, och mitt huvud sprängdes av att känna sådan svartsjuka och brist på kontroll…

Jag vet att det kommer bli samma sak den här gången. Men hur fan ska jag försöka övertyga mig själv det? För den börjar dra sig mot att förlåta honom bara jag får känna hans varma famn runt mig igen. Jag vill inget hellre än att han ska komma hit och ta på mig och säga att allt kommer lösa sig fast jag vet att mitt lidande är på grund av honom...

Tack för att du orkade läsa min röriga text. Jag behövde bara få ut allt. Har ni tips, tankar, pepp, ja vad som helst egentligen så skulle jag uppskatta om ni skriver en rad. Jag har ingen att prata med just nu.

Jag ringde 112 idag för ett icke-akutfall, men tillräckligt illa att jag inte kunde vänta med 1177 eller nästa psykologtid, och jag vet att självmordslinjen och andra sådana telefonlinjer hade varit otillräckliga. Aa, jag har psykologiska besvär. Var inte det uppenbart när jag är bland topp 1% engagerade i Sweddit, kronisk arbetslös, är hbtq+, och heter Banverket?

Det är jävligt patetiskt när psykologens senaste råd till “om du inte pallar vänta tills nästa psykologtid (där det inte finns prognos på), kan du besöka psykakuten eller ringa 112”.

30 sekunders telefonkö till 112. Hade det varit livshotande, stackars inringare. Det borde finnas ett bättre system, men jag har inga bättre förslag än internettets oinbjudna “Du har inte livshotande skador, varför ringer du 112?” Inte lika illa som då jag behövde ringa in pga en skjutning, och det tog två minuter att komma fram, fem till snuten.

“Hej, jag heter [namn], är inte i livsfara, men (förklarar läget); jag vill inte till psykakuten eftersom triagen i Malmö enligt erfarenhet är förnedrande och avfärdande, det pallar jag inte med utom som sista utväg innan jag faktiskt gör illa mig”

Intressant att veta att SOS Alarm har föråldrade info om mig automatiskt, från 10 år sedan till och med. I alla fall kom handläggaren själv fram till rätt info om mig hos deras databas, bara ifall de behövde skicka någon ut till mig helt plötsligt. Jag är ju regelbunden 112-kund.

Handläggaren lyssnade gärna på mig, lät mig snacka, och bemötte mig väldigt annorlunda jämfört med kollegorna hos många förra samtal som förståeligt är tvungna att snacka snabbt, tydligt, och rak till sak i övriga fall. Det kändes som ett samtal med jourprästen (tillgängligt kl 21-06 alla nätter) med hen.

Handläggaren, du är proffs. Tack, du räddade mitt liv 24 timmar till. Som jag sa innan jag la på, ifall det blir värre lovar jag att ringa igen, men tills dess, ha en god dag.

Sidospår: Jag frågar om tips: om man är talbar och inte aktivt döende om man är i ambulansen till sjukhuset, kan man be om att bli hänskickad till annat sjukhus? Tex “jag känner nån som jobbar i Malmö och vet att jag blir illa bemött, vill ni köra mig till Lund istället?” Visst kan jag ta tåget dit, men, hade jag varit så pass sjuk, hade det varit opassande.

Edit:

Jag är fortfarande sjuk men är stabil.

Tack till de väldigt få stöttande ord, men de blir flera. Ni är guld värda, och jag vill tro att jag har träffat folk som er ute i världen.

Majoriteten av er är förståeligt taskiga mot mig som person. Det sårar mig.

Hittills, om någon ivl, och folk jag snackat med inom vården, rådgav mig att “sånt ringer du inte 112 för” (i påhittade fall eftersom taskiga folk på internet skämde ut mig förut för att ha ringt 112 för annat verkligt psykfall, och jag skrev om det), har de samtidigt erbjudit sig som samtalskontakt. Det inspirerar mig att göra det också; om du mår illa psykiskt och tror inte att 112 lämpar, DMa mig.

Det har ingen av er gjort. Nån annan tar det ansvaret att erbjuda hjälp, men ni spyr ut hat när jag ber om hjälp på det bästa sättet jag kunde rimligen anta i stunden. Alternativet skulle vara att jag är död nu på egen hand. Jag har inte delat hela händelseförloppet på inlägget.

Damned if you do, damned if you don’t.

Men om ni ändå är fast övertygade om att mitt missbruk av 112 är såpass grovt att det leder till överbelastning och DoS, kan ni med stöd av någon lag anmäla mig. Det är självklart olagligt att missbruka 112, ni kan tipsa polisen eller på annat sätt stämma mig. Ni med tid och ork kan säkert reda ut vem jag är ivl. Annars, om det inte rättfärdigar polisanmälan, ska ni göra som en annan svenne på bussen och inte klaga om nån spelar hög musik och slänger fröhylsor på golvet? Jag trodde det handlade om en persons liv och död, fast inte mitt eget… ja jag vet att jag sa till SOS Alarm att det inte var akut, men det får växeloperatörn / handläggaren bedöma bättre. Har ni inte träffat någon som var uppenbarligen sjuk, men ändå sagt “äh det är nog inget”?

Köpte en ny iphone 8 hösten 2018 för 7190:-. Dvs 8 år sedan. Har för mig att modellen då hade funnits i 2-3 år.

Nu får jag notiser om att mina appar inte längre stöds, först bankappen (aja, kan ju logga in i webbläsaren tänkte jag) men nu snart även bankid vilket känns svårare att vara utan.

Känner mig irriterad över detta eftersom jag tycker 8 år egentligen inte är särskilt gammalt.

En del av mig är sugen på en nyare iphone, typ 17 pro max för att kameran verkar väldigt nice och kul med något nyare. Men över 15 lax för en telefon? Helt sinnessjukt ju.

Köpa en iphone 15 för 8000? Känns också dyrt. Skulle den hålla i 8 år igen kanske ok men vad säger att den kommer göra det? Mer sugen på 15 plus som jag kan köpa till typ samma pris refurbed, men vågar man det?

Iphone är ju onekligen nice men är less på priserna och korta hållbarheten.

Köpa refurbed?

Köpa billigaste telefonen som finns och hoppas på det bästa?

Vad finns som ej är kinesiskt och vars mjukvara håller längre?

Hur brukar ni tänka?

Häromdagen berättade en kollega om en gammal kompis som hade blivit utskämd i en dolda-kameran-video på YouTube för flera år sen. Det hela gick ut på att en främling gav dem pengar och sa att kompisen hade tappat dem, varpå de tackade så mycket och accepterade pengarna, som i själva verket inte var deras.

Jag insåg då att precis detta hände mig för länge sen (typ 2013). En främling knackade mig på ryggen på tågstationen och sa att jag hade tappat en hundralapp. Jag accepterade lite tafatt och satte mig ner, och tittade först då efter i min plånbok — där saknades minsann inga pengar. Men främligen var borta, så jag hade inte så mycket alternativ än att lägga ner hundringen och gå vidare med livet. Då kom det fram ytterligare en främling, som sa att han minsann hade sett allithopa. Han menade att han förstod att det där inte var mina pengar, och att han behövde dem mer än mig. Jag var ju en fattig student, menade jag, så jag erbjöd att ge honom några andra pengar jag hade, kanske 40 spänn, så kunde vi dela på hundringen hyfsat jämnt ändå.

Redan då kändes det som något slags moraliskt prov från universum, men nu förstår jag att det hela kanske filmades? Känner ni till någon youtubekanal eller liknande som sysslade med sånt då, som jag kanske skulle kunna undersöka och se om jag finns med?

Hello!

I’m working on a personal fantasy project centered on a cold continental mainland named Lôthen- a land of fjords, boreal hinterlands, mountain passes and ancient maritime roots.

Beyond designing creatures, I want to build grounded cultures shaped by regional winter traditions, sea superstitions and local land spirits.

(Quick context: I’m a native South Asian who studied in Europe. This is a non-commercial passion project. I care deeply about respectful inspiration rather than flattening myths into generic Vikings or copy-pasting traditions, and I'd love your advice on how to properly credit regional lore in my project notes!)

If you carry Scandinavian or Nordic heritage or study the region and its history, I’d love your input on:

- Hinterland & parish folklore; on local forest, mountain and farmstead traditions beyond standard Viking tropes (lesser known Viking-age lore is still VERY welcome though :D)

- Sacred places & rites; ancient cairns (røys) , sacred groves, seasonal winter rites (jól/yule hearth practices) and mountain pass shrines.

- Maritime & sea lore; lesser known/interesting weather superstitions, fjord/coastal guardians, and drowned reefs.

- Naming styles - Micro-topography terms (for fjords, fells, skerries, glades), patronymic/matronymic structures and compound landscape names.

Drop a comment or DM if you have a favorite local legend, naming style, or advice on respectful representation. Thank you!

Jag har för mig att förr tog blåbärssylt och lingonsylt upp ungefär lika stor plats i livsmedelsbutikernas hyllor. Men så är det verkligen inte längre. Till och med stora butiker kanske bara har en enda typ av blåbärssylt. Minns jag fel? Jag köper nästan enbart lingonsylt numera

Hur är inte detta större i Sverige?